Värdet av dig

Det är viktigt att ta sig tid att må dåligt. Varför är så många rädda för att handskas med sina känslor, med smärtan och med ångesten? Hur ska man kunna uppskatta det genuint underbara, det sköna och vackra, om man inte vet vad motsatsen är eller ser ut.

Det är också viktigt att se sitt eget ansvar, och låta bli att skylla allt som händer på någon/något. Visst är det lättare att lägga över ansvaret för sitt mående på en yttre anledning men jag tror att allt måste börja inifrån. Jag vet med mig vilka saker jag känner är ”utanför mig”, vad som ställt till det för mig som är lätt att skylla på arbete, på familj, vänner och annat. Mitt jobb ligger i att hitta och förstå anledningarna inom mig till att det blir som det har blivit. Vad är grundproblemet? Gräv djupt, låt det vara okej att göra fel. Ingen av oss är mer än människa.

Jag är dålig på att säga ifrån och att stå upp för mig själv. Min självbild och mitt självförtroende är sårat sedan långt tillbaka och jag letar efter en orsak till det. Innan jag hittat mina inre demoner, slagits mot dom och satt ner foten, så kommer livet och tillvaron förbli densamma. Min sjukskrivning är en effekt, och den kommer att återkomma om ingen förändring sker.

I min närhet finns det personer som jag ser är fast i ett självdestruktivt beteende som toppas av en självömkan och en ovilja till att förstå eller se att problemen kanske inte alls bara uppstår. Kan det vara så att du inte alls blir utsatt för allt utan kanske är det så att delar beror på hur du själv, som logiskt tänkande varelse, agerar och reagerar på händelser?

Ta mig rätt, jag menar naturligtvis inte saker som våldtäkt, misshandel (fysisk eller psykisk) eller så även om (och det här kommer jag säkert att få äta upp) de som blir kontinuerligt utnyttjade och/eller misshandlade, men lik förbannat stannar kvar eller hittar liknande partners med liknande beteenden, har ett val att se sitt egna värde, sätta gränser och säga ifrån!

Välj dig själv. Och när du ändå är igång, känn dina känslor, lev i smärtan och gråten en stund. Det renar och det stärker!

Våga vara stark nog att vara svag!

Annonser
Värdet av dig

Att ljuga, för sig själv och för andra

”Jo, tack, det är bra.”

Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att erkänna att nu, idag eller åtminstone precis i den här stunden när du frågade hur det var med mig, så är det inte alla bra. Dels, och det här är rätt sorgligt om man tänker på det, så tvivlar jag på att den som ställer frågan egentligen bryr sig. Det är en artighetsfras, något man ska säga och svaret ska vara ”Det är bra. Hur är det med dig?” och så får man ett ”Ja, det är bra med mig också” tillbaka. Man kastar ur sig den frågan och förväntar sig inte höra något annat.

Dels, om det mot förmodan skulle vara en genuin undran kring hur man mår, så vågar man sällan (om någonsin) öppna upp sig och släppa ut hela känslospektrat på den (antagligen) oförberedda frågeställaren. Istället kan man halvt kläcka ur sig något i stil med ”Det är bra, jag är bara väldigt trött just nu” eller ”Det är stressigt på jobbet, men annars är det bra” osv.

En liten hint om att det kunde ha varit bättre, men inte för intimt eller naket. Lite lagomt bara.

Jag är expert på att skylla på att jag är trött, har sovit dåligt, är hungrig, fått för lite sol, känner mig febrig, har lite ont eller liknande om någon skulle ifrågasätta mitt humör. För, trots allt, så märker de som är dig närmast att något är fel. I stort sett alltid godtas den förklaring jag ger. Så var den risken till att behöva blotta sig avvärjd.

Skulle det verkligen vara hela världen att säga att ”Men vet du vad.. idag mår jag riktigt jävla pissigt. Jag orkar knappt med mig själv och, ännu mindre, några andra. Helst skulle jag vilja sova igenom den här dagen och se om det blivit bättre imorgon”..?

Gång på gång har jag snubblat över citatet att ”Den som blir deprimerad är inte svag, utan har varit stark för länge”. Eller något i den stilen i alla fall. Behöver det dröja tills dess att kuratorn eller psykologen sitter framför dig innan du vågar lyfta lite på masken du satt på ansiktet, lämna en liten glipa öppen i muren du byggt eller att tillåta en tår falla? Det är inte konstigt att människor drar på sig alla möjliga psykiska och fysiska besvär.

Gissningsvis så är det ett stort mörkertal som aldrig ”kommer ut” eller söker/får hjälp. Samtidig, som min kurator sa, så finns det så många som faktiskt hamnar i de rullarna med samtalsterapi, sjukskrivningar, arbetsterapi och olika behandlingar. Jag har ingen siffra men tydligen är det fler än vad jag tror (hur nu min kurator kan veta hur många jag tror) så det är ett gäng!

Kontentan av det hela, och detta är en påminnelse till mig själv också, är att du är inte ensam. Det finns fler i samma eller liknande situation. Det finns hjälp att få. Det är inte skamligt att be om hjälp, att visa sig ”svag” (eller mänsklig!) och det går att fråga en gång till; ”Ja, okej. Men hur mår du EGENTLIGEN?”.

Finns för varandra!

Att ljuga, för sig själv och för andra

En annan

Alla dessa skuldkänslor. Det är fan inte roligt att känna att alla i ens närhet är ”för mycket” att hantera. Dessutom går det emot den jag vanligtvis är; den som alltid finns där, som ställer upp, som ger uppmärksamhet till allt och alla. Lekfarbrorn, den sociala, någon som inte har några som helst problem med att stå i centrum, eller låta någon annan skina för den delen. Vänlig, enkel att ha att göra med och lättsam i sinnet, lätt att prata med och bara vara kring. Van att ha mycket folk omkring sig och lever upp i större grupper, på större sammankomster, familjemiddagar etc.

Men nu, är det som att den personen försvunnit. Jag klarar inte av det längre, orken tar slut efter bara några minuter i ”rampljuset” eller i interaktion med andra. Intrycken blir för mycket, och det känns som att hela kroppen skriker inombords för att få komma undan, gömma sig, släcka, stänga ute, andas. Utåt sett märks det nog också av, men långt ifrån så mycket som det känns.

Jag drar mig undan när jag kan. Tyvärr, och kanske även tur nog, så blir det inte så ofta som jag egentligen vill. Även om jag, längst in i benmärgen, vet att jag inte är den här skygga, asociala personen så har jag inte förmågan att samla ihop tillräckligt med styrka för att känna glädjen tillsammans med andra. Som jag gjort. Som jag borde. Så som jag egentligen är.

Vem har jag blivit?

Dessutom, när energipoolen är tömd och irritationen över allt och alla står för dörren, så mår jag dåligt över att inte vara ”jag”. Det dåliga samvetet över att vilja (behöva) ha tystnaden, mörkret och tomheten i hjärnan greppar tag i mig och sänker humöret ännu mer.

Jag vill inte vara såhär.

En annan

Rätt eller som mig

Läkaren ringde och lyssnade. Samtalet slutade med att jag blir helt sjukskriven nu, och att vecka 11 nån gång ska jag träffa honom igen för att se hur det fortlöper. Den här läkaren, som inte är samma som jag träffade först, har en helt annan syn och förståelse för den här typen av problem. Tacksam för att jag landade i hans doktorsknä för några veckor sedan!

Jag går även hos kurator/psykolog/samtalskontakt/nån att prata med, men hittills har det inte ”klickat” och jag känner inte att jag kan prata med personen. Ändå tänker jag ge det en chans till, och hoppas att min uppfattning om människan förändras till det bättre.

Idag har jag läst lite blogginlägg från alla möjliga delar av världen med innehåll som gått från tankar kring fria arbetstider och jobba hemifrån, till erfarenheter och insikter vad gäller arbetsmoral, outtalad företagspolicy och att ”inte passa” i teamet för att man inte anpassar sin tillvaro/fritid efter extrajobb på helger och kvällar.

Jag vill jobba. Det sista jag vill är att gå hemma, som jag gör nu, och ”vila upp mig”. Dock får jag inse att mina verktyg för att hantera stress, konflikt, att säga ifrån i tid/om det blir för mycket etc. har rostat. Så, här är jag.

Ja, jag vill jobba men jag vill inte bara jobba. Mer än tillräckligt har jag tänkt ”Nej, det kanske inte är jobbet som jag trivs på, men det är en inkomst!” och det, precis de tankarna, är gift. Ungefär en tredjedel av vardagen skall användas till att utföra uppgifter åt sin arbetsgivare för att få en liten säck pengar i slutet av månaden så att tredjedel nummer två (fritiden, själva livet) går ihop kostnadsmässigt. Den sista tredjedelen borde användas till sömn, så man orkar med de två första delarna även nästa dag.

Om jag ska spendera en tredjedel av mitt arbetsföra liv på arbetet kan jag väl, åtminstone, få trivas?

Många gånger, och det här är jag smärtsamt medveten om, så handlar det om att jag inte berättar när jag inte trivs, eller när jag mår mindre bra. Tills sjukskrivningen, utmattningssyndromet, orkeslösheten och liknande knackar på. Då, då är det för sent!

Om du läser det här och känner igen dig så följ inte mig i mina fotspår; gör rätt istället. Ta plats, säg ifrån, se till att du försöker må så bra som du kan och gör det varje dag! Som sagt, tvärtemot vad jag gjort.

Rätt eller som mig

Väggen

Det är antagligen lite motsägelsefullt att lida av stress och utmattningssyndrom och sen ta med sig mobilen till badkaret. Men, så är jag inte riktigt riktig heller.

Min halvtidssjukskrivning går ut i helgen och ingenting har blivit bättre. Snarare tvärtom. Sedan jag gick hem från jobbet i mitten av november p.g.a. utmattningssyndrom så har jag hunnit vara sjukskriven på heltid under två veckor och halvtid fram tills nu. Hade jag, och läkaren som sjukskrev mig, lyssnat mer på signalerna kanske jag situationen varit annorlunda men samtidigt vill jag göra rätt för mig, dra mitt strå till stacken och kämpa på så länge det finns ork.

Nu finns det inte ork eller motivation nog för att ens ta tag i de enklaste av uppgifter. Missförstå mig inte, det finns dagar då jag känner att energin kommit tillbaka. Det kan gå en hel dag, ett par timmar eller så, då jag känner mig stark nog att faktiskt kliva upp ur sängen, att plocka ur diskmaskinen, att göra min fyra timmar långa arbetsdag, le mot kollegorna, laga mat, gå ut med hunden, skjutsa och hämta barn osv.

Ofta, eller åtminstone ibland, kan jag lyckas tvinga mig själv att ta tag i det som krävs. Andra gånger faller jag och vill helst varken se, höra eller känna någonting alls. Vill man dessutom att jag ska ta ett beslut eller ha en åsikt över något då, då är man dum i huvudet.

De dagar då jag gjort min arbetsinsats (hur ofokuserad och halvdan den än må vara) så har jag, så gott som alltid, behövt lägga mig och vila när jag kommit hem. Alla intryck, allt ljud, alla tankar dränerar mig och jag kan bli irriterad för det minsta lilla; som att hunden möter mig vid dörren, att dagsljus skiner in i lägenheten, att det är snö framför garageporten m.m.

Innan sjukskrivningen var min fasta uppfattning att är man inte döende åker man till jobbet. Man ska bidra med det man kan, hjälpa till där man kan hjälpa, finnas tillgänglig för vänner och familj, lyssna, kämpa, lägga sina egna önskemål åt sidan och se till andras välmående i första hand. Vara en medmänniska, förälder, vän och arbetskraft som en del i det stora maskineriet som är livet. Jag har, (väldigt) ofta, fått höra att jag är för snäll, att jag inte tar plats, att jag måste tänka på mig själv och annat som indirekt talar om för mig att jag levt fel. Kan det vara så?

Den primära anledningen till att jag är sjukskriven är att jag håller käften, tar på mig för mycket och försöker hela tiden prestera mer än vad som krävs eller begärs. På jobbet sa jag ja till varje uppgift jag blev tillfrågad om, hemmavid har jag alltid släppt det jag hållit på med om någon bett mig göra något annat. Jag har, oavsett situation, alltid försökt underlätta för andra, ställa upp, finnas och ordna. Åt andra. Till vilken nytta?

Förutom att jag i största möjliga mån försöker undvika konflikter så innebär det samtidigt att jag försöker vara så många som möjligt till lags. En omöjlig uppgift, jag vet, men ändå tar jag i tills knogarna vitnar för att försöka åstadkomma en så lätt, smidig och hindersfri tillvaro för andra som det bara går. Jag är inte riktigt riktig, helt enkelt.

Mitt badvatten har blivit kallt för länge sedan, så jag ska kliva upp. Men, i och med att jag började skriva det här inlägget så insåg jag att det finns en hel del tankar som behöver komma ut. Med andra ord, det här är långt ifrån det sista Internet kommer att få vara måltavla för när det gäller mina funderingar, min (enventuella) utveckling och min sjuka hjärna.

Fortsättning följer …

Väggen