Var är energin?

Hela förmiddagen har gått och jag har precis tagit mig till badkaret. Somnade vid 04-snåret inatt igen och meddelade jobbet att jag kommer in efter lunch istället. Men fan vet om jag orkar.

Att vara trött och sliten är en sak, det kan jag ändå ta mig igenom, men den här tröttheten, orkeslösheten och motivationsbristen är mer än så. Jag är tom på energi. Tankarna rusar, ångesten och skammen drar igång och jag vet att det finns så mycket jag borde göra.

I flera års tid har jag kämpat. Misslyckade förhållanden, ekonomiska bekymmer, jobbsituationer som tagit mer än de gett och hemsituationer som dränerat mig långsamt.

Jag har ingenstans att ladda batterierna. Min mentala ork är i stort sett obefintlig och ändå sitter jag och ler åt kollegorna, skjutsar och hämtar barn, masserar sambo, går med hunden, lagar mat. Resultatet av att hjärnan inte vill mer är att kroppen också säger ifrån, så allt är en kamp. Vardag som helg, jobb som hem, dag som natt. Ingen lugn och ro, ingen återhämtning och ingen tystnad i huvudet.

Jag vet inte hur jag ska göra för att få må bra.

Annonser
Var är energin?

Tidsinställd bomb

Rakt ut! SMACK! Där satte Försäkringskassan ribban, och ansåg att jag borde jobba. Sjukpenningen är således indragen, ingen förlängning godkänd, och det finns alltså arbeten i deras listor som jag skulle klara av. Arbeten med varken för mycket ljud- eller ljusintryck, inga större krav på koncentrationsförmåga eller stress. Arbeten där jag alltså ska kunna sitta i mörker och tystnad när jag behöver få stänga ute allt och dessutom ska jag inte behöva fokusera på vad jag gör.

Jag frågade FK vad det var för jobb och bad också om att få en lista med arbeten som passade in på den beskrivningen. Behöver jag nämna att jag inte fick någon lista? Istället fick jag rådet att prata med Arbetsförmedlingen. Dom kan det där med jobb.

Jag skrev ett långt brev och vädjade om att få arbetsträna, att få ta saker i den takt jag klarar av och som min läkare rekommenderat. Nej, det gick inte.

Jag påpekade att jag fortfarande går på KBT-behandling för att hantera stress, och att det också står på Försäkringskassans hemsida (samt i breven jag fått hem) att en har rätt till sjukpenning under tiden man behandlas med syfte att förebygga vidare sjukdom eller förvärrande av densamma. Men nej, det sket dom i.

Min tillit till FK och deras handläggare, regler och bedömningar är tillintetgjord. Läkarnas åsikter och rekommendationer har inget värde när FK bestämt sig.

Livet är, minst sagt, intressant. Får se hur länge det här fungerar innan nästa smäll.

Tidsinställd bomb

FK > läkare

Igår kom brevet från FK där dom berättar för mig dom anser att jag, antagligen, inte är sjuk nog för sjukpenning från och med måndag. Tack, det låter ju rätt skönt! Då är det bara att köra på då! Va’ härligt!

För att jag inte ska ”förlora min SGI” bör jag, från och med måndag, skriva in mig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen eller börja jobba som vanligt. Spännande.

Senast igår sa jag ifrån när minstingen lekte med hunden. Ljud som jag inte klarade av, och därför bad jag henne att låta bli, vilket hon gjorde. Jag kan riktigt se framför mig att mina kollegor slutar prata eller trycka på tangenter för att jag ber om att få tyst omkring mig. Vore snällt om chefen kunde stänga telefonväxeln också, så det inte ringer hela tiden.

Jag måste prata med chefen, och höra med honom vilka möjligheter som finns. Just nu har jag svårt att se hur det löser sig, så han får gärna komma med något bra förslag.

Min rehabkoordinator sa åt mig att släppa allt över helgen och komma och träffa henne på måndag. Idag ringde FK och ville förtydliga att jag har en viss tid på mig att komma in med annan information som kan vara av vikt i mitt ärende om jag tycker att dom gör åt helvete fel. Handläggaren använde lite andra ord, men kontentan är densamma.

Min läkare kommer också att höra av sig nåt, men det minns jag inte när det var. Kanske ska jag vara på HC nu ..? Fick jag nån lapp ..? Måste kolla upp det också.

Jag fortsätter att äta antidepressiva tabletter, tabletter för att kunna sova och de sporadiska lugnande/ångestdämpande pillren så länge så blir det säkert jättebra.

FK > läkare

En gammal post

Kollade mailen, och där hade jag fått en ”gillning” på en gammal post jag skrev för ca 4 år sedan.

Det är inte jättestor skillnad på då och idag, så av den anledningen tänkte jag dela med mig av den. Här kommer hela posten, ursaxad från den gamla bloggen:

”För knappt ett och ett halvt år sedan blev det för mycket för mig att orka med. Allt som hänt fram tills då hade jag lagt i en väska, dragit igen locket, låst med tredubbla hänglås och lovat mig själv att aldrig mer se åt.

Tryck undan det, kör huvudet i sanden, le mot omvärlden, var en bra arbetstagare och en ännu bättre pappa.

Det sket sig, som sagt, för mindre än ett och ett halvt år sen. Fasaden rämnade.

Idag är jag inte bara tillbaka på samma plats (nej, det hade ju varit för enkelt!), jag har blivit tvungen att sprätta locket på den där väskan och hällt över hela innehållet från nästa väska på det. Dryga året har gått och det som i början var en bergochdalbana av känslor har tippat över och övergått i en tsunami av smärta. De små glimtar av glädje och hopp som höll mig ovanför vattenytan har sjunkit till botten.

Folk frågar hur jag mår och jag svarar, som vanligt, något jag vet att dom vill höra eller kan hantera.

Medicinen jag fick för ett år sen har gjort ett återinträde i livet, med väldigt varierande effekt. Den känslomässiga ”bortdomningen” jag älskade med tabletterna förra gången är inget som kom tillbaka. Ändå äter jag dom. Som att gå och vänta på den där kortsiktiga sockerkicken medan man sväljer rakbladet som låg i godispappret.

Jag längtar efter den känslomässiga avtrubbningen, zombie-mode, en sekunds tomhet i huvudet, ett litet andrum där jag kan samla energi. Istället får jag bieffekter av de förbannade tabletterna, sover återigen knappt nåt alls och matlusten lyser med sin frånvaro.

Mina brister är mina, och tillsammans med min självbild och mitt egenvärde är det något jag kommer att jobba med. Länge.

Processen är igång, bollen i rullning, startskottet har ljudat. Jag ser inget målsnöre, inget mål, ingen ände på den resa jag har framför mig men jag tar ett steg i taget. Ett steg framåt, med väskorna fulla av det som var.

Vi ses efter vägen!”

Uppenbarligen har jag inte rest klart, och inte heller hanterat allt jag borde.

Insikten då redan var att detta är något jag behöver jobba med länge och hittills är inte arbetet över. De framsteg jag gjorde verkar ha varit temporära och nu är jag på ungefär samma plats, mentalt, med smärta, skuld och annat.

Utöver mitt mående så har FK och sjukvården gett mig en del annat att hantera också. Motgångar som, när allt är klart, antagligen stärker mig.

Kampen går vidare. Frågan är; Kommer den någonsin att vara över?

En gammal post

Tom kalender

Ett av problemen med den sporadiska orken och ett mående som pendlar är oförmågan att behålla vänner. När jag ena stunden säger att jag saknar mina vänner eller familj (vilket är sant) och andra stunden drar mig undan ger det ett intryck om att jag snackar skit. Så är inte fallet. Inte alls.

Det finns ett litet gäng med människor som jag kan genuint sakna, och som jag väldigt gärna vill träffa. Ta en fika, prata, bara få lite vänskapligt umgänge och glömma allt annat för ett tag. Vid flera tillfällen har jag också påpekat detta till de som det berör, och lika många gånger som jag sagt att vi borde ses så har det inte blivit av.

Dagarna bara försvinner, och kvällarna innehåller (oftast) en massa uppgifter som måste skötas; skjutsar, matlagning och sånt. Vardagsgrejer, helt enkelt.

Min pappa ringde mig igår och frågade hur det var med oss. Då slog det mig, igen, att jag senast förra veckan tänkt att jag skulle vilja åka och hälsa på honom för det var länge sen! Men, det har inte blivit av. Vi pratade en stund och kom överens om att höras i helgen, så kanske vi kunde få ihop en liten fika i alla fall. Jag vill ju!

Jag har vänner som jag hört av mig till och sagt att vi borde ses, försökt hitta nån dag eller kväll då det passar och sen när dom hör av sig så har det inte passat. Ofta på grund av den totala orkeslösheten.

Det är förståeligt att vännerna ger upp. Först känner man sig ensam i sitt huvud, med alla tankar, och sen orsakar man ensamhet i tillvaron för att man aldrig kommer till skott med det man säger.

Hur tar man sig ut när att ta sig ut är det svåraste?

Tom kalender

Arbete; Inuti och tillsammans med andra

Det positiva med att vara sjukskriven är att det finns tid till reflektion. Jag försöker i alla fall klämma in en liten ”egentid” här och där mellan allt som ska fungera i övrigt. Helst skulle jag vilja ta en riktig paus, åka bort och lämna alla måsten bakom mig för en stund men det är (nog) omöjligt med tanke på att det finns de som behöver mig. Men nog om det, det får fortsätta vara en önskan och en dröm.

Hur som helst, reflektioner är alltid viktiga och kanske allra helst när man känner att något inte stämmer, att den väg man vandrat/rusat ner för har lett till sjukskrivning, eller bara för att stämma av hur man har det, hur man mår och om man är på väg åt rätt håll eller rakt in i väggen.

Ett antal saker jag kommit till insikt med tänkte jag dela med mig av, för de som vill läsa, och samtidigt få ner det ”svart på vitt” (heter det så på Internet?) för min egen del.

  1. Du har större chans att lyckas med det du tar dig för om du har roligt.
    All stress och alla krav man kan känna påverkar ens prestationer. Inte bara i arbetslivet men det är, framförallt, där jag behöver påminna mig själv om det. En anställd som inte känner glädje för sitt jobb eller mår bra i sin arbetssituation presterar sämre. Jag har hört en siffra (såg en videofilm på Arbetsmiljöverkets hemsida om stress i arbetslivet) som säger att en anställd presterar ungefär 38% sämre om kraven är för höga, om arbetsbelastningen är för mycket etc.
    Det innebär att arbetsgivare ”förlorar” ungefär 15 timmar per arbetsvecka och arbetare som inte mår bra. I längden blir det rätt mycket pengar det handlar om, och ändå vet jag om många arbetsgivare som anser att arbetsmiljön (och därmed personalens mående) inte är ”så viktigt” och blir en kostnad att ta tag i. En kostnad? Varför inte se det som en investering, när arbetsgivare i annat fall förlorar mer än en tredjedel av produktion/leverans/kvalitet?
    Nu menar jag naturligtvis inte att man måste känna en glädje inför varje arbetsuppgift man får/tar på sig, men på det stora hela så ska glädjen vara den största känslan i allt man gör. Det finns både dagar, människor och uppgifter man inte alls känner glädje för men det blir lättare att ”bita ihop” en kortare stund om man vet att det finns ljus i slutet av tunneln.
  2. Säg ifrån när det blir för mycket. 
    Arbetsfördelningen är minst lika viktig. Många, inklusive jag själv, vill vara en så pass god arbetskraft som det bara går. Man ställer upp, tar på sig uppgifter för att underlätta för företaget, kollegor, chefen osv. I slutändan är det lätt hänt att man lastas på/själv tar på sig så mycket att göra att ingenting av det blir speciellt bra. Att hoppa mellan ett par uppgifter kan vara mer än tillräckligt, allra helst om det finns någon form av deadline för båda uppgifterna.
    Det här är också en viktig punkt för sin egen självbild. Att känna att man har möjligheten att säga ifrån stärker dig som person, det blir svårare att känna sig överkörd eller utnyttjad om du vet var din gräns går och säger ifrån i tid. Dessutom sätter du ett värde på dig själv; Jag är värd att må bra, jag är värd att hinna med det jag tar mig för och jag är värd att känna att jag kan/får leverera med kvalitet.
    Jag har alltid varit skitdålig på att säga ifrån, och det här måste jag verkligen jobba med.
  3. Andas.
    Ta pauser, gör sånt som du mår bra av. I dagens samhälle finns det knappt utrymme för att stanna upp och ta hand om sig själv. Egentid, som uttryck, har blivit fult. Om du ska orka med att finnas där för andra bör du också hinna finnas för dig själv. Ditt egna mående är det viktigaste för att du ska kunna vara en resurs för andra. Att du ställer upp, till höger och vänster, hela tiden ger andra bilden av att det är okej att fortsätta göra så. Ingen tackar dig den dagen kroppen säger ifrån, hjärnan släcker ner och du blir glömsk, ofokuserad och asocial för att du inte klarar av att hantera alla intryck.
    När du helst av allt bara vill stänga in dig och inte känna, se eller höra någonting så kommer samma människor inte alls förstå.
    Se till att ta tid för dig själv, innan det är försent.
  4. Sålla. 
    Vad är det som tar energi? Vad är det som ger energi? Lista dina plus- och minuskonton och börja sålla bort sånt som du inte mår bra av.
    Måste du vara tillgänglig för alla? Måste du alltid ställa upp? Är det ditt ansvar att tillhandahålla en lösning eller stöd åt alla? Vem stöttar dig? Vem finns kvar när du lärt dig att säga ifrån och sätta gränser för vad du kan och orkar?
    Negativitet skall bort. Varför ska du behålla sånt i ditt liv?
    Vilka diskussioner behöver du ta? Vilka ”krig” kan du undvika ?

Jobba aktivt med dig själv, med ditt mående och din livssituation. Tro inte att du har ”jobbat klart” för att det känns okej eller riktigt bra en vecka, för det kommer alltid att dyka upp situationer där du kommer att behöva välja; ska jag ge efter/upp eller stå upp för den jag är/vill vara?

Nu ska jag koka kaffe, för det känner jag att jag behöver.
Ut och jobba med dig själv!

 

Arbete; Inuti och tillsammans med andra

Läxhjälp sökes

Nu är det lunchtid för alla er arbetande människor. Eller åtminstone för er som jobbar ”vanliga” 8-17-jobb. Jag är sjukskriven, och var imorse iväg och pratade med min nya kurator/psykolog. Därför påpekar jag att nu har ni lunch.

Samtalet vi hade, min nya samtalskontakt och jag, kändes bra! Mycket bättre än den förra jag gick till (en gång) som hade mer att berätta om sig själv än vad han var villig att lyssna på varför jag var där. Nu däremot kändes det lättare, öppnare och mer respektfullt. Det är lättare att prata med någon som lyssnar och dessutom kan referera till det jag sagt för tjugo minuter sen (som ett bevis på att hon faktiskt hört mig). Det lite negativa i det hela är att det är svårt att få ”plats” i den här stan om man vill ha eller behöver psykologhjälp. Många mår dåligt och många behöver således hjälp. Nästa kontakt blir över telefon om drygt en vecka, och jag är tacksam för det!

Vi pratade, bland annat, om bieffekterna av att vara sjukskriven och en viktig del att försöka jobba för, även när du egentligen inte har någon tid att passa, är att bibehålla en dygnsrytm och en struktur i vardagen i likhet med den man haft medan man arbetade. Med andra ord, kliva upp på morgonen, sköta lunchen osv.

Det kanske låter enkelt och som en liten, banal grej att tänka på men det är inte alls lätt när kroppen kämpar emot dig. Min sömncykel är både förskjuten och rubbad. Jag sover mindre än vad jag borde, tar små vilopauser och tupplurar på dagarna, lägger mig för sent och ligger dessutom vaken länge innan kroppen släpper taget och slappnar av. Med tre-fyra timmars sömn på natten blir det svårt att ta sig upp till 08-snåret. Sen finns ju dom dagar då jag helst inte kliver upp alls om jag fick bestämma, men det är ohållbart när man ändå har sina uppgifter och ”måsten”. Även som sjukskriven, eller kanske p.g.a. att man är sjukskriven!

Den senaste tiden har jag mer accepterat att jag inte har den ork eller den glädje jag vanligtvis kan känna ändå känns alla känslor och/eller bristen på dom så främmande. Jag kan, rent intellektuellt, förstå processen, anledningen till måendet osv men det känns fel och konstigt. Jag försöker pressa mig själv till att göra det jag tycker att jag kunnat göra tidigare och ibland lyckas jag medan andra gånger faller jag och blir rädd för att jag aldrig mer kommer att vara ”jag” igen. Ofta får jag känslan av att jag lever i en film, att allt är på låtsas, att jag spelar en annan person som är fragil och samtidigt lätt irriterad på omvärlden. Men, det är ingen film. Det är mitt liv. Mitt liv, just nu.

Anywho.. Jag fick en hemläxa; att skriva en lista på plus- och minusposter när det gäller min energitillgång och -förbrukning. På en sida ska jag specificera de saker som ger mig energi och som jag känner är bra för mitt mående, och på den andra sidan ska jag lista de saker som suger energin ur mig, som får mig att sjunka i humör och mående. Simple enough, kan man tycka. Har ingen aning om vad utgången av det ska vara men antagligen ska det visualisera vad det är jag behöver backa undan ifrån och vad jag ska fokusera mer på. Låter logiskt i alla fall.

Så, papper och penna skall härmed letas fram och läggas lättåtkomligt (men inte för åtkomligt, det är MIN lista) så jag kan fylla på med punkter så snart de dyker upp. Kan hända att jag använder mig av bloggen för att lista saker så småningom men det får bli ett senare projekt i så fall.

Snart är lunchen slut, återgå till arbetet!

Läxhjälp sökes